4år sen sist!

Holly shit! Inte trodde jag att jag ledsnat så mycket på bloggandet att det skulle ta mig mer än 4år att uppdatera!

Hur får man ner 4 år på ett blogginlägg? Det går inte..

Vi får helt enkelt börja med små steg och lämna små avtryck på vad som hunnits med.

• Trillingarna  Evelina, Nellie & Isabell har fyllt 6åt
• Sonen Sebastian fyller 14år
• Vi har hunnit flytta 2ggr sen sist
• Maken har hunnit byta arbete
• Vi har haft släktfejder
• Vi har haft en massa drama och skitsnack
• Jag har hunnit träna och fått bra resultat och chockat min Neurolog läkare
• Det har tagits bilder på ca 50gb sen sist
• Jag har hunnit bli moster

Det finns en massa tokigheter att skriva om. Det finns massa äventyr att skriva om och det finns en hel del bilder och äventyr med massa bus att publicera.

See you soon darlings.

Magsjuka is tha shit!

Helgen har bestått av att byta senapsgula rinnande bajsblöjor! Alltid lika mysigt! Jag lovar att inte lägga upp någon bild på hur de ser ut..

Något annat som känns lite jobbigt är att Nellie är jordens största mammagris! Hon blir helt hysterisk om jag försvinner ut eller om hon inte får vara hos mig 24/7. Men de värsta är nog att hon är riktigt jävla snål, ingen annan får vara hos mamma bara hon! Hon försöker bita, slå och nypa sina systrar så fort dom kommer nära mig. Helt enkelt, det är bara hennes mamma!

Tokstolle!!

Men nu är hon och Evelina på dagis, just nu är jag hemma med en magsjuk Isabell. Stackars unge!

Vi ses en annan dag, måste ju passa på att gra nytta medans hon sover.

Puss och kram!!

Provocerande inlägg framkallar patetiska människor

Tycker de är rätt roligt när människor blir provocerade av de jag skriver ibland. Att människor kan bli så provocerade att dom får känslan att dom måste svartmåla mig så mycket som möjligt.  De mest fantastiska är när ryktesspridningen påbörjas av människor som träffat mig en till två gånger i sitt liv, dom vet inget om mig(förutom de dom hört utav någon som gör allt för att svartmåla mig), dom känner mig inte, dom har inte en aning om vad jag gör om dagarna, och dom vet verkligen inte hur jag är med mina barn.

De glädjer mig att man ödslar energi på att göra mig till den sämsta föräldern i världen, att man så gärna vill få fram en så skev bild utav mig som möjligt för att se bättre ut själva.

Dom mest patetiska människorna är dom som svartmålar mig och sprider falskheter omkring sig är dom som inte ens har barn själva, de är nästan skrattretande.

De som känns bäst är att jag har inga lik i min garderob. Alla som känner mig vet vad jag har gjort i mitt liv, både som förälder och icke förälder. Alla som känner mig vet om mitt förflutna, men då vet dom även vart jag står idag, vad jag har tagit mig upp i från.

Men de som känns ännu bättre för mig är att de är jag som sitter på informationen, hemlisarna som bara inte får komma ut(för de skulle kunna förstöra så mycket för så många), vem som är äkta och oäkta och självklart vem som gjort vad mot vem.

Men som min mamma alltid sagt till mig;

Du kan inte vara öppen som en bok, de är inte alltid bra, vissa saker ska man hålla för sig själv.

Som jag alltid sagt så varar ärligheten längst, har man för många lik i garderoben så kan de slå tillbaka mot en en vacker dag.

Men sen finns dom där hemlisarna och den där informationen jag sitter på, den har jag i min stängda bok.

Alla tjejer kommer väl ihåg den söta lilla dagboken man hade med de lilla fjuttiga hänglåset som vem som helst kunde öppna med vilken nyckel som helst?

Där ligger hemligstämplad information.

Men som omslagsbilden på min FB sida säger;

Frånskild pappa, då behöver man inte ta ansvar

Jag är så innerligt trött på pappor.. Den sorten pappor som inte förstår vad det innebär att ha barn. Speciellt den frånskilda sorten, där man lassar över allt ansvar till mamman. Där man inte vill hjälpa till varken känslomässigt, ekonomiskt eller ha mer umgänge med sitt barn än nödvändigt. Där man ska försvåra vardagen mer än nödvändigt. Där man har alla dom tänkbaraste billigaste ursäkterna som finns till allt.

Varför är de så jävla svårt att vara pappa när man är frånskild, men att vara mamma går hur bra som helst?

Ursäktslistan;

Jag tycker vi ska ha varannan vecka, för vårt barn behöver de.

Nej de går inte, du vet ju hur jag jobbar och de funkar ju inte.

Jag vill att du betalar hälften av vårt barns kostnader.

Nej varför då? Du får ju underhållsbidrag och barnbidrag!

Ja, men de räcker inte till allt som vårt barn behöver, dessutom betalar du inte ens fullt underhållstöd. Så tycker du kan bidra mer till vårt barn.

Nää, de går inte, jag betalar den del FK säger. Du får väl snåla mer.

Jag kan ju göra en hur lång ursäktslista som helst, men känner att jag inte riktigt orkar de.

Men min fundering blir genast, tänk om vi mammor skulle göra likadant. Vi skiter i vad våra barn behöver, umgås så lite som möjligt med dom, ger dom endast de som verkligen verkligen behövs, knappt ens då. Undra hur de skulle se ut då?

Om jag bytte roll, jag har varannan helg, betalar endast 500kr i månaden och har så lite umgänge som möjligt under loven eller gör de så krångligt som möjligt. Fyfan vad pengar och tid jag skulle spara, och inte tala om energi! Jag skulle få hur mycket som helst gjort. Jag skulle ha ett betydligt finare hem oxå. Jag skulle ha mycket mer pengar i slutet av varje månad.

Pappor verkar ibland tro att barn är gratis, barnbidrag och underhållsbidrag, de ska minsann räcka. Men barn ska ha kläder, hygienartiklar, leksaker, mat, frukt, skolsaker och sist aktiviteter.

Jag kan meddela att mina barn är inte gratis, den saken är jävligt säker.

Min söta son är dyrast, han kommer göra så att jag får bo i ett tält som pensionär.

Han ska ha frukost, frukt, lunch, mellis och middag varje dag, likaså mina döttrar. Han behöver nya kläder nästan en gång i månaden, likaså hygienartiklar. Han behöver mycket mediciner, och mer mediciner kommer de bli med ADHD medicin, som inte är gratis. Han behöver få göra aktiviteter som kostar honom energi. Jag har snällt räknat ut att min son kostar mig ca 6000:- i månaden. Billig kille, nä inte direkt. Och då har jag inte räknat in aktiviteter eller ADHD medicin. För just nu finns de inga pengar till de.

Och då som pappa komma och säga att man betalar sina 500:- är som att gräva sin egen grav.

Jag har i alla år tagit hand om min son, alltid! Jag har alltid försökt göra allt till hans bästa, alltid sett till att han går före allt annat. Jag har alltid stått bakom honom i alla lägen vad som än hänt. Han kommer alltid först. Jag har gjort så mycket jag kan för en bra och hälsosam relation med hans pappa, jag har alltid försökt informera honom om allt som rör hans son. Men sen kommer de där stora MEN…

När jag känner att jag inte får någon respons då lägger jag ner. Jag har tröttnat. Naiv som jag är så trodde jag att skaffade man barn ihop så hjälps man åt så gott de går även om man är skilda när de handlar om ens gemensamma barn. Dumt av mig att tro något sånt. De är ju trots allt inte hans bekymmer för han blir ju inte drabbad. Nää de var ju just de, han blir aldrig drabbad. Och han behöver aldrig någon hjälp utav mig,(förutom när han behöver vara barnfri på sin helg.) konstigt? Kan de bero på att de händer inte så mycke på två helger i månaden? Kom igen och snacka när du har barn på heltid. Då händer mycket.

Men då undrar jag genast också vafan man har gemensam vårdnad för? För att göra de så jävla jobbigt som möjligt för mig som mamma, när papper ska skrivas på, att barnet får göra både de ena och de andra. Och de tar veckor innan man får en jävla påskrift. Om man endå inte vill ha sitt barn än varannan helg och inte betala mer än nödvändigt. Då kan jag lika gärna ha ensam vårdnad och få en betydligt lättare tillvaro. Pappan har fortfarande umgängesrätt.

Gemensam vårdnad innebär att man vårdar barnet gemensamt i alla lägen. Man ansvarar lika mycket för vårdnaden av barnet. Man ska hjälpas åt att försörja barnet, ta hand om barnet och hur svårt kan de vara. Men de är något som måste ha missats av de flesta skilda papporna.

Jag har tröttnat, jag tänker inte hjälpa länge, jag vet att Karma kommer ta dig i framtiden!

 

Försäkringskassan: Upp till bevis!

Ja, så lyder dagens rubrik.. För exakt två veckor sen kom samtalet jag vetat skulle komma en ”vacker” dag då jag närmar mig siffran 30. Ingen har trott på mina farhågor, alla har sagt att jag behöver inte vara orolig, jag kommer aldrig bli drabbad. Men jag har alltid vetat att min dag kommer..

Samtalet handlade om att jag närmar mig siffran 30, och då är de dax att börja arbeta, dax att kliva ut i arbetslivet, dax att slita som ett djur för att sen skänka 1/3 av lönen till politikerna så dom kan festa mer.

Men jag var redan förberedd på de här samtalet, och har redan pratat med min läkare om de. Svaret min läkare gav mig när han fick veta vad Försäkringskassans planer var;

– Över min döda kropp att du kliver ut i arbetslivet!! De kommer bli din död tillslut!

Jag förstår hans oro, jag förstår mina nära och käras oro, jag förstår min egen oro men de gör inte försäkringskassan. Dom menar på fullaste allvar att jag ska bevisa för dom, arbetsförmedlingen, kommunen och andra instanser att jag inte kan arbeta.

Som min läkare skrev i en remiss till Neuropsykologiska kliniken;

Kim har restsymptom av Oligodendrogliom i förlängda märgen, op vid 6års ålder. Tilltagande nystagmus, känselbortfall vänster sida av kroppen, balanssvårigheter mer tilltagande vänster sida, har 2006 insjuknat i MS pga överansträngdhet, har idag lindrig MS. Vill ha en neuropsykologisk utredning på Kim för underlag till Försäkringskassan.

De alla inser är att om man sätter en människa som mig i arbete, kommer jag inte längre ha ”lindrig MS” den kommer med största sannolikhet bli värre. Min mamma och pappa ställde sig frågorna;

Vill dom ta livet av henne? Vill dom göra barnen moderslösa?

De jag undrar självklart jag med. Men min största fråga är;

Hur kan man säga att arbetsförmedlingen har de avgörande beslutet och inte en Specialist/Överläkare i Neurologi? Hur kan arbetsförmedlingens utlåtande väga tyngre än en Specialistläkare i neurologi?

Nu kanske ni sitter där och tror att jag tycker synd om mig själv och bara är otroligt arbetsskygg.. Men de är jag inte. Jag fick frågan av Försäkringskassan/Neuropsykologen/läkaren och mina nära och kära;

Vad vill du?

Oj, om jag fick bestämma skulle jag ha börjat arbeta för länge sen, jag hade haft en bra utbildning, sen ett bra arbete med bra betalt! Jag har tjatat om att få börja abeta, tjäna pengar och bara få den sociala biten i ett arbete. Men så kommer vi till den där punkten.

Där de tar total stopp.

Jag har viljan, envisheten.. Men kroppen, nervsystemet och ögonen säger STOPP!

Självklart skulle jag kunna arbeta extra, deltid eller varför inte heltid, i 1-2 månader, men sen då? Vem ska ta hand om min 9åriga son och mina tre döttrar när mitt system lägger av och jag hamnar på sjukhus och sen får ligga där i flera veckor? Då kan jag säga hejdå till ”lindrig MS” och säga hej och välkommen till en jobbigare version av MS.

Är det de dom är ute efter? Att jag ska bli sjukare, hamna i rullstol, inte kunna ta hand om mina barn eller mig själv till slut? Är det där vi har hamnat i Sverige idag? Gör dom sjuka sjukare genom tvång till arbete. De borde vara Försäkringskassans nya slogan.

Jag vill inte bara vara hemma och få 6500:- i månaden efter skatt av försäkringskassan. Jag skulle hellre vilja arbeta och få 15.000:- efter skatt i månaden. Men efter som jag aldrig kunnat arbeta har jag heller inte kunnat arbeta ihop en SGI och får då bara Garantiersättning. Vem vill få den lilla summan i månaden? Ska man betala hyra, mat, el, vatten, tv och försörja barn med de? Hur då?

Så jag är ingen lat jävel som bara inte har lust att arbeta, snarare tvärtom, men jag har ett system som säger ifrån, som stänger ner hela mig till slut. Och de är det inte värt!

Jag vill leva så länge som möjligt tillsammans med mina barn, min man, mina vänner och alla andra jag håller kärt.

Kommer jag få de??

De avgör Försäkringskassan och arbetsförmedlingen, för dom vet bäst, dom vet bättre än alla specialistläkare i världen!

De finns inget som är starkare än vår vilja…

Efter lite hotelser, paragrafer, tjat och allmän terror så vann vi över kommunen. Vi skulle få vår ”Nanny” men idag kom dom hit på möte och hade en mycket bättre idé. Tjejerna får börja på dagis redan nu. Men.. De är Nanny som tar hand om dom på dagiset. Pga försäkringsvillkor och säkerhet så är de bättre att Nanny som för övrigt heter Nisa är på förskolan m tjejerna. Hur underbart är inte det?
De kunde inte ha löst sig på ett bättre sätt!

Igår var vi på 1årskontroll. Nellie den lilla myran har växt om sina systrar på längden. Nellie vägde 7705g och var 71,3cm. Isabell vägde 7970g och var 71,2cm. Evelina vägde 7515g och var 70,5cm.
Läkaren vart förvånad över hur välutvecklade  tjejerna är.

Sen har vi haft moster lotta på besök. Hon har varit till stor hjälp för oss! Vi har kunnat städa och fixa och dona  medans hon lekt satan  med busungarna. Just de. Glömde berätta att Isabell och Nellie har haft öroninflammation. Men nu är de över.

Här kommer lite bilder från tiden som gått…

Sebbe idag med sitt nya paraply han köpt på loppis i skolan. Skolan har idag något som heter Skolans roliga dag.. Alla årskurser ska sälja något. 2orna skulle sälja fikabröd. Så Stoffe fick i uppgift att baka kladdkakor. Tackar för de!
Förutom paraplyet så köpte Sebbe massvis m fikabröd, någon ubåt, och hoppa i hoppborgen .. Huvudsaken är att han hade roligt. De märks dock att han brås väldigt mycket på sin mor… Vi handlar upp alla pengar på en gång.. Hahaha ! Men annars är han en kopia av sin far …

Vad gör dom… Var är storebror? Jag ser han inte…

Mums mums mums

Vad har jag sagt om ditt fotande ? Sluta upp med de eller börja betala!

De är ju så mysigt att åka vagnen…

Detta var veckans parkering.. Vi garva  så vi nästan börja grina både jag, moster lotta och jensa …

Ikväll blir de en lugn ligga-i-soffan kväll framför tvn medans Babe tränar innebandy.

Har säkert glömt att berätta hälften. Men de kommer mera…..

Puss och kram!!!

Grannarna…

rensar sin uteplats och jag serverar kaffe samtidigt som jag njuter av att se dom jobba 😉

Jag är nog en liten bitch iaf…

Jag är så himla trött på alla människor som sitter och gräver ner sig och tycker så synd om sig själva istället för att kämpa och bli starkare. Okej att alla har sitt eget sätt att sörja, alla har sin egen tid att sörja, men för i helvete, vakna och börja kämpa!

Tänk om alla skulle behöva vara hemma i flera år för att sörja en anhörig, då skulle ju hela jordklotet stå still förfan. Och då skulle vi inte kunna få några pengar för att vara hemma endå, för om ingen jobbar så kommer inga pengar kunna betalas ut.

Sen så tycker inte jag att de spelar någon roll om de handlar om en ung eller gammal, de är lika sorgligt endå. Visst de är alltid ens värsta mardröm att ens barn ska dö innan än själv. Men fortfarande, de är nog lika hemskt för ett barn om ens förälder dör.

Sen handlar historien inte bara om att någon dött utan själva döds orsaken. De är fortfarande ingen nyhet att cancern tar unga som gamlas liv. De är en tragiskt historia, där hon kämpat i många år mot cancern. Jätte tragiskt och en väldigt sorglig historia, men är de någon som tror på fullaste allvar att denna lilla tjej ville att hennes föräldrar skulle gå gräva ner sig i sorg?

Jag tror då inte det. Jag tror på fullaste allvar att hon ville att hennes föräldrar skulle hedra hennes minne med glädje, de tror jag med tanke på de man fått läsa om denne livsglada tjej. Sen får vi bara en del av historien och inte hela.

Hon dog pga en hjärntumör… De gick inte att rädda henne, men tänk vad roligt hon måste ha de där uppe! Jag lovar att hon skuttar omkring som en j-vla galning på dom rosa molnen och tycker de är underbart att må så bra!

Fast fortfarande, hennes föräldrar måste nu vakna till liv och börja kämpa, om dom tyckte de var en kamp under dessa fem år som dom gjorde allt för sin dotters tillfrisknande, då väntar nu än större kamp att komma tillbaka till livet. Dom har fortfarande ett liv att ta hand om, dom har inte råd att gräva ner sig i sorgen, dom måste börja kämpa, både för sina egnas skull och sitt barns skull.

Man är ingen dålig förälder för att man går tillbaka till vardagen med arbete och allt som hör till. Sorgen efter en förlorad kommer alltid finnas där, men man kan inte gräva ner sig för de!

Så kom igen nu J och L, börja kämpa er tillbaka, ni har hela befolkningens stöd! Ni förlorar inget på att kämpa er tillbaka, ni kommer bli starkare och starkare! De enda ni kan är att vinna på att kämpa! Tänk på de liv ni har, hon behöver er mer än någonsin!

Många kommer hata mig många kommer tycka att jag är kall, men jag bryr mig inte de minsta! Sanningen är som den är och ni måste kämpa er tillbaka nu. Sen att FKs handläggare inte kunde vara mer ödmjuk är en annan fråga, skicka henne till helvetet. Karman kommer ta den handläggaren sen!

Jag hejjar på er och hoppas att ni klarar er största kamp någonsin!  All lycka till er!

 

Då kommer ett roligare blogg inlägg någon gång under helgen!

Puss och kram!

Stolt över mig själv!

Med tanke på hur denna vecka varit så är jag grymt stolt över mig själv. Jag har kunnat kontrollera mitt temprament, jag har inte slagit ihjäl någon, jag har inte hotat någon, jag har inte svurit åt den som jag var arg på, och jag har lyckats röra om i grytan ordentligt!

Okej, för att ni som inte vet ska fatta något så fick jag den fina informationen av Sebbebus att någon eller några hade förra veckan lagt en lapp på hans bänk i skolan. På lappen stod följand

Sebbe är en jävla idiot idiot idiot. Han är dum i huvudet och korkad!

Mvh A____ B____

När Sebbe berättar detta för mig på vägen till skolan, då jag följer med honom för att hämta en ledighets ansökan för att han ska vara hos sin pappa under hela valborg. Så får jag vaddå??! FRIIISPEL!!!

Jag frågar ut Sebbe lugnt och sansat vad som hänt och han berättar hela historien och berättar att detta är inte första gången. Han berättar även att de var inte han som skrev under lappen som gjort de, utan de var ett gäng andra i klassen som erkänt att de var dom.

Jag får tag på Sebbes fröken och ifrågasätter varför jag inte fått information om detta. Hennes jävla svar var något i stil med, att dom i denna skolan inte jobbar så, utan dom löser de själva med barnen i första, andra och tredje hand, sen kanske, kanske man kontaktar föräldrarna. Bra där!!

Säg de till en människa som mig… Vad händer??! Jo hon får en rejäl utskällning där jag även talar om för henne hur fan de ska gå till och att om hon inte informerar vederbörande föräldrar till dessa barn så kommer jag anmäla hela skolan ( okej.. de var väl ett litet hot, men de räknas inte?? Eller??! )..

Hon lovar att kontakta alla föräldrar om mobbningen och kränkningen. För de kommer ju fram att dom även är dumma på rasterna mot Sebbe. Jag börjar vandra hem och ringer Sebbes pappa (som är van vid samtal från mig där de flyger ut grodor ur min mun..) och berättar vad som hänt och att Sebbes fröken nu mer hade 14 nya namn som man inte bör skriva ner här.. Ni kan nog tänka själva vilka fina namn hon fick..

Hur som helst så har jag lyckats förstöra frökens hela vecka, jag har pratat med rektorn, och två föräldrar har ringt och talat om för mig att du har pratat med sina barn om detta och de har löst sig därimellan, men även dom hade fina klagomål på denna fröken.. Så nästa vecka forsätter vi att röra om i grytan, jag är långt ifrån färdig med detta!

 

Till något helt annat, seriöst, när jag man och la sig 21.30 en lördag kväll senast? Vi orkade verkligen inte vara vakna längre, och då hade tjejerna precis somnat! Jag kan lova er att detta är Djävulens avkommer vi fått!!

Dom kan skrika hela dagar, dom är aldrig nöjda, spelar ingen roll vad man gör! Och dessutom, varför inte jävlas med varandra när vi äntligen blivit lugna?! Snälla låt detta gå över snart, vi har inga öron kvar, inga hjärnceller heller för den delen..

Nää, de får vara bra nu… Jag ska kalla på Djävulen och tala om för honom att om han inte slutar jävlas med mig så ska jag jävlas med honom 100ggr mer än vad han kan med mig!

Nu ska jag fråga Isabell varför hon inte vill sova när hon är trött… Vi ses sen!

Förresten, är de någon som vet vart jag har gömt min USB-Sladd?? Jag behöver den…

 

Puss och kram!!!

 

 

Klagomålen haglar in…..

Vi har varit sjuka i halsfluss och haft en hel del att göra de senaste tiden. Och jag fick bloggtorka pga ren trötthet.. Men nu kör vi.. Men massa bilder..
Först ut är Evelina i trillingvagnen..

Sebbe busar med Diva

Isabell goes crazy blev en populär bild på facebook.

Så här kan min Sebbe se ut när han kommer hem från kompisar..

Vi fick för oss att åka till barnens djungel. De var uppskattat..

Mycket bilder blev de. Titta och le för känsligare barn får man leta efter ….

Puss och kram!